Schizofreni är en psykisk störning som kännetecknas av förändringar i sinnets funktion som orsakar störningar i tänkande och känslor, förändringar i beteende, och förlust av känslan av verklighet och kritisk bedömning.
Även om det är vanligare mellan 15 och 35 år, kan schizofreni förekomma i alla åldrar, och brukar manifesteras genom olika typer, till exempel paranoid, katatonisk, herbefrenisk eller odifferentierad, till exempel de nuvarande symtomen som spänner från hallucinationer, illusioner, antisocialt beteende, förlust av motivation eller minnesförlust.
Schizofreni påverkar ungefär 1% av befolkningen, och även om det inte har botemedel kan det kontrolleras väl med antipsykotiska läkemedel, såsom risperidon, quetiapin eller klozapin, till exempel psykiater-orienterade, liksom andra terapier som psykoterapi och arbetsterapi, som ett sätt att hjälpa patienten att rehabilitera och återintegrera sig i familjen och samhället.
Huvudsymptom
Det finns flera symtom som förekommer hos en person med schizofreni, som kan variera beroende på varje person och typen av schizofreni utvecklats och inkluderar symptom som kallas positiva (som börjar hända), negativa (som var normala men inte händer ) eller kognitiv (svårigheter med informationsbehandling).
De viktigaste är:
- Bedrägerier, som uppstår när man starkt tror på något som inte är verkligt, till exempel att förföljas, svekas eller har stormakter. Förstå bättre vad är illusion, typer och vad som orsakar;
- Hallucinationer är levande och tydliga uppfattningar om saker som inte existerar, som att höra röster eller ha visioner;
- Oorganiserat tänkande, där personen talar ojämn och meningslösa saker;
- Avvikelser i vägen att flytta, med okoordinerade och ofrivilliga rörelser, förutom katatonism, kännetecknad av bristande rörelse, närvaro av upprepade rörelser, stirra, grimasser, t ex echo eller dämpa, till exempel;
- Beteendeförändringar, och det kan finnas psykotiska utbrott, aggression, agitation och självmordsrisk.
- Negativa symptom, såsom förlust av vilja eller initiativ, brist på känslomässigt uttryck, social isolering, brist på självomsorg;
- Bristande uppmärksamhet och koncentration ;
- Förändringar i minne och svårigheter att lära.
Schizofreni kan uppstå plötsligt, i dagar eller gradvis, med förändringar som gradvis uppstår i månader till år. Generellt uppfattas de inledande symtomen av nära familjemedlemmar eller vänner, som märker att personen är mer misstänkt, förvirrad, oorganiserad eller förlossad. Lär dig mer om att identifiera denna sjukdom i symptom på schizofreni.
För att bekräfta schizofreni ska psykiateren utvärdera den uppsättning tecken och symtom som presenteras av personen och vid behov begära undersökningar som CT eller MR i kraniet för att utesluta andra sjukdomar som kan orsaka psykiatriska symtom, såsom hjärntumör eller demens, för exempel.
Vilka är typerna
Schizofreni kan klassificeras i olika typer, enligt de huvudsymptom som personen presenterar. Huvudtyperna är:
1. Paranoid schizofreni
Det är den vanligaste typen, där vanföreställningar och hallucinationer dominerar, speciellt höra röster, och även vanliga beteendeförändringar, som rastlöshet och rastlöshet.
2. Katatonisk schizofreni
Det kännetecknas av katatonismens närvaro, där personen inte reagerar korrekt på miljön, det är långsamma rörelser eller förlamning av kroppen, i vilken man kan förbli i samma position i timmar till dagar, talad eller inte talad, repetition av ord eller fraser som någon just har sagt, samt repetition av bisarra rörelser, håller ansikten eller stirrar.
Det är en mindre vanlig typ av schizofreni, och svårare behandling, med risk för komplikationer som till exempel undernäring eller självskada.
Herbefrenisk eller disorganiserad schizofreni
Oorganiserat tänkande dominerar, med meningslösa och out-of-context-tal, förutom förekomsten av negativa symtom, såsom bristande intresse, social isolering och förlust av förmåga att utföra dagliga aktiviteter.
4. Olikifferentierad schizofreni
Det uppstår när det finns symptom på schizofreni, men personen passar inte de angivna typerna.
5. Återstående schizofreni
Det är en kronisk form av sjukdomar. Det händer när kriterierna för schizofreni har inträffat i det förflutna, men är för närvarande inte aktiva, men negativa symtom som t.ex. saktring, social isolering, brist på initiativ eller tillgivenhet, minskat ansiktsuttryck eller brist på självomsorg, till exempel, kvarstår fortfarande.
Vad orsakar schizofreni
Den exakta orsaken till vad som orsakar schizofreni är fortfarande okänd, men det är känt att dess utveckling påverkas både av genetik, eftersom det finns större risk inom samma familj och av miljöfaktorer som kan innefatta användning av droger som marijuana, virusinfektioner, föräldrar av avancerad ålder vid graviditeten, undernäring under graviditet, komplikationer i födseln, negativa psykologiska erfarenheter eller fysiskt eller sexuellt missbruk.
Hur är behandlingen klar?
Behandlingen av schizofreni styrs av psykiateren, till exempel med antipsykotiska mediciner, såsom risperidon, quetiapin, olanzapin eller klozapin, som till exempel hjälper till att kontrollera främst positiva symptom som hallucinationer, vanföreställningar eller beteendeförändringar.
Andra anti-ångestläkemedel, såsom Diazepam eller humörstabilisatorer som Carbamazepin, kan användas för att lindra symtom vid agitation eller ångest och antidepressiva medel, såsom Sertralin, kan indikeras vid depression.
Dessutom är det nödvändigt att utföra psykoterapi och arbetsterapi, som ett sätt att bidra till en bättre rehabilitering och återintegrering av patienten till social interaktion. Familjrådgivning och uppföljning av sociala och sociala stödgrupper är också viktiga steg för att förbättra behandlingseffektiviteten.
Skizofreni i barndomen
Skizofreni i barndomen kallas tidig schizofreni, eftersom det inte är ovanligt att förekomma hos barn. Den presenterar samma symtom och samma typer som vuxen schizofreni, men det har vanligtvis en mer gradvis inledning, ofta svår att avgränsa när den uppstod.
Det är vanligare att ha förändringar i tänkandet, med oorganiserade idéer, vanföreställningar, hallucinationer och svår social kontakt. Behandlingen görs med barnpsykiatriken, med medicinering, till exempel Haloperidol, Risperidon eller Olanzapin, och det är också viktigt att utföra psykoterapi, arbetsterapi och familjerådgivning.
